Studiedagar

Och så var dom bara nio. Men vi är glada ändå och börjar vår fem dagars studiehelg med pyjamasparty pokerkväll.
Fortsättning följer!

En promenad i den svenska skogen

Det är intressant hur man börjar uppskatta saker från sitt hemland om man har varit borta från det ett tag. Under vår promenad ute i snön insåg jag hur mycket jag har saknat den svenska, täta skogen. Danmarks små träd är ingenting i jämförelse med detta!

En stuga i mellanmjölksland

I måndags åkte jag tillsammans med två pedagoger ut med ungdomarna från Care Home till Sverige för att stanna där tre nätter. Skolan hade vinterlov, och vi hade hyrt en stuga mitt ute i skogen en timme utanför Helsingborg. Dagarna spenderades med promenader ute i skogen, play station, bowling och en massa chips och godis. Det kanske låter som få aktiviteter för fyra dagar, men det var uppskattat av ungdomarna att bara ha tid för ”hygge” som man säger på danska.
Jag minns att i början av programmet och min första period med det här jobbet var svårt. Jag kände att jag inte lyckades få kontakt med ungdomarna och varje kväll kände jag att jag bara osade av negativ energi från dagens konflikter. Men efter att vi ändrade så att jag är hundra procent på care home och inte i skolan så fungerar allt bättre, och det känns inte lika förvirrande för varken mig eller ungdomarna. Nu är jag ”madmor”, och står för maten även om jag inte är särskilt bra på det. Men det uppmuntrar även dem till att hjälpa mig, och vi får tid för varandra i köket.
Efter att jag hade jobbat på äldreboende hemma i Orsa ett par somrar så tänkte jag att jag aldrig mer skulle arbeta med människor igen. ”Sortera skruv på en fabrik istället” som min moster brukar säga. Men nu kan jag nästan se en framtid för mig i det här, att arbeta med ungdomar. Kanske inte hela livet, men i en period efter att det här programmet är över. Alla situationer som jag har med dem, som jag undrar över varför jag måste genomgå, ger mig en erfarenhet som jag tror är svår att hitta någon annanstans. ”Efter det här kan jag klara vad som helst” brukar jag tänka när allt känns helt katastrofalt. Det komiska i det hela är att det oftast finns en lösning, hur svart det än ser ut.

Vår lilla resa till Sverige var mysig, och det känns som om vi känner varandra lite bättre nu efter att ha suttit inne i en liten, svensk sommarstuga i fyra dagar. 





"Madmor" igång med att göra varm choklad med vispgrädde. Tyvärr kan jag inte ladda upp bilder med ungdomarna på grund av vissa avtal osv.

En tur till stranden

Vad gör DI's en fredag kväll?

Nu har vi varit här i nästan sju månader, och vi har konstant varit upptagna med vårt program. Under helgerna har du antingen fullt upp med studier, arbete, ansvarsområden eller så har du ett event eller projekt som du måste arbeta för att dra i land. Det är inte en ursäkt, men vi som team har haft svårt att finna tiden för varandra. Man går runt i det vardagliga och glömmer bort det som man gjorde förut i sitt hemland. Vi har total alkohol och drogförbud på vår skola, vilket jag trodde skulle bli en svårighet i början. Men när man bara omges av nyktra människor så blir i alla fall inte jag så värst sugen på att dricka.
I alla fall har det bristen på fritid och avbrott i vardagen tärt på vårt team, och vi är i en liten svacka just nu. I början av programmet pratade vår rektor om ”smekmånaden” som skulle ta slut efter ett par månader. Det här programmet är inte lätt, och efter en period kommer vi att känna hur pressen ökar på oss själva och varandra. Därför kommer det naturligt att vissa börjar tvivla på om det här är rätt för dem, och pratet om att lämna skolan och åka hem dyker upp.
Igår kväll hade vi en lång diskussion om att ge 100 %, eller att visa att man vill ge 100%. Den diskussionen kunde inte lösas, och många känslor var i omlopp. Såklart vill vi inte att någon åker hem, men samtidigt har ingen av oss energin eller tiden till att backa upp någon annan som inte gör sin del av fundraisingen. Tillslut beslöt vi oss för att bara skita i att det var studiehelg och att alla kunde se den dokumentärfilm som var på kvällens schema en annan dag, och istället åkte vi allihopa till Faxe Ladeplads för att äta pizza och bara ha en ”normal” fredag kväll med våra bästa vänner. Precis som man kanske skulle ha gjort hemma, utan tankar på fundraising eller vems tur det är att rengöra skolans värmepanna.  

Nytt år, nya upplevelser

Mycket har hänt sedan jag sist skrev här i November, och jag kommer nog inte att kunna återberätta alla händelser. Dels på grund av att jag inte minns allt (nu när jag inte har skrivit ner det), och dels för att det skulle bli ett alldeles för långt inlägg som ingen skulle orka läsa.

Jag jobbar nu heltid som matmor på care home. Det betyder att jag skriver matlistor, handlar in och lagar maten tillsammans med ungdomarna som bor där. Denna lite lätt impulsiva arbetsbytet visar hur många saker och situationer är här; jag har aldrig varit den som lagar mat själv och jag visste inte alls hur man skötte en budget för ett helt hushåll. Ändå fick jag den här uppgiften, och det ser ut att fungera ganska bra. Jag har också fått en bättre relation med ungdomarna efter att jag slutade på dag skolan och endast är i deras hem. Nu är jag en del av familjen, och inte den där galna svenskan som springer efter dem och tvingar in dem i klassrummet.

Studierna fortsätter, och sedan november har vi gått igenom två andra studieperioder. Vi har läst om krig och varför vissa har rätten till att döda och andra inte, om fattigdom västvärldens roll i Afrika. Allt är spännande, och man blir aldrig mätt på all information. Kanske frustrerad när man inser hur världen faktiskt ser ut och känslan av att vara väldigt liten i detta opåverkbara samhälle där allt styr av oöverkomliga högre makter är påtagligt. Varför gör ingen något? Kan jag göra något? Många gånger när vi studerar känns det som om vi bär på en hemlighet som ingen annan vet om. För det vi läser om är inte det vi ser i mainstream media, så hur kan andra ha en aning om vad som pågår? Så vad vi kan göra är att föra vidare budskapet, hur stora och övermäktiga dessa problem än kan kännas.  

Många gånger under den här perioden har jag varit på väg att packa väskan, lämna allt och bara åka hem. Men varje gång är det något som har stoppat mig, och jag är fortfarande här. En vecka i december åkte vi alla hem till våra nära och kära för att fira jul, och jag tog tåget upp till min familj i Luleå. Efter ett par dagar ville jag tillbaka. Att sitta hemma på soffan var inte längre något för mig, även om det var väldigt mysigt att vara tillsammans med min familj igen. Men jag kände behovet av att röra på mig, att ta mig vidare.
Det var liksom en vändning att få känna den känslan. Att det som jag tidigare kallade hem inte var mitt hem längre, och det som jag tidigare ville fly från var det jag saknade. Idag när allt blir svårt vill jag inte fly, bara ha utrymmet för att kunna ta ett steg tillbaka och få ett annat perspektiv på saker och ting.
Vi har ännu inte fått reda på våra projekt eller länder som vi kan välja att ansöka till, utan det får vi först veta i slutet av denna månad. Men att inte ha det klara målet framför sig gör att det känns som om man mest flyter omkring. Man arbetar och studerar konstant, men för vad? I förrgår kom en kille från sitt projekt i Angola tillbaka till Lindersvold, och det var som en lättnad att kunna se att det faktiskt är verkligt. Vi kommer att ta oss ut och göra skillnad, inte bara läsa om alla problem som måste lösas.

Efter nyårsskiftet har vi tagit del av ett stort event; New Years Concert i Köpenhamn. Musiker från hela världen kom för att ge oss en fantastisk föreställning med slaginstrument från deras länder. Före konserten blev vi alla DI’s bjudna på kinesisk restaurang mitt inne i Köpenhamn. Det kändes märkligt men underbart att alla klev ur sina arbetskläder för en kväll och blev riktigt uppassade. Det behövde vi. 

De senaste månaderna i bilder tagna av olika personer.

I December hade vi en mysig studiehelg i Boserup där vi diskuterade viktiga men tunga ämnen som Israel och Palestinakonflikten, Islamofobi och krig. Vi fick också besök av MAD project som ledde en diskussion och presentation och Israel och Palestina.

I Januari sa vi hejdå till Toshiki som blev färdig med sitt program efter att ha lett ett projekt i Malawi. Han åkte hem till Japan, och vi hoppas på att mötas igen!

Under vår studiehelg i Januari bjöd vi, August Team 2012, på en teaterföreställning om fattigdom. Lärare och DI's från de olika skolorna var inbjudna, och trots tidsbristen till förberedelser så blev det en lyckad kväll.

1 Februari åkte alla DI's från Lindersvold till Köpenhamn för att ta del av New Years Concert och restaurangbesök.

I onsdags, 6 Februari, hälsade vi Februari Team 2013 välkomna med en fest. God mat, lekar och visa ord från nu något erfarna DI's här på skolan gav dem en god start på deras program.