Jag minns att i början av programmet och min första period med det här jobbet var svårt. Jag kände att jag inte lyckades få kontakt med ungdomarna och varje kväll kände jag att jag bara osade av negativ energi från dagens konflikter. Men efter att vi ändrade så att jag är hundra procent på care home och inte i skolan så fungerar allt bättre, och det känns inte lika förvirrande för varken mig eller ungdomarna. Nu är jag ”madmor”, och står för maten även om jag inte är särskilt bra på det. Men det uppmuntrar även dem till att hjälpa mig, och vi får tid för varandra i köket.
Efter att jag hade jobbat på äldreboende hemma i Orsa ett par somrar så tänkte jag att jag aldrig mer skulle arbeta med människor igen. ”Sortera skruv på en fabrik istället” som min moster brukar säga. Men nu kan jag nästan se en framtid för mig i det här, att arbeta med ungdomar. Kanske inte hela livet, men i en period efter att det här programmet är över. Alla situationer som jag har med dem, som jag undrar över varför jag måste genomgå, ger mig en erfarenhet som jag tror är svår att hitta någon annanstans. ”Efter det här kan jag klara vad som helst” brukar jag tänka när allt känns helt katastrofalt. Det komiska i det hela är att det oftast finns en lösning, hur svart det än ser ut.
Vår lilla resa till Sverige var mysig, och det känns som om vi känner varandra lite bättre nu efter att ha suttit inne i en liten, svensk sommarstuga i fyra dagar.
"Madmor" igång med att göra varm choklad med vispgrädde. Tyvärr kan jag inte ladda upp bilder med ungdomarna på grund av vissa avtal osv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar