Mycket har hänt sedan jag sist skrev här i November, och jag
kommer nog inte att kunna återberätta alla händelser. Dels på grund av att jag
inte minns allt (nu när jag inte har skrivit ner det), och dels för att det
skulle bli ett alldeles för långt inlägg som ingen skulle orka läsa.
Jag jobbar nu heltid som matmor på care home. Det betyder att jag skriver matlistor, handlar in och lagar maten tillsammans med ungdomarna som bor där. Denna lite lätt impulsiva arbetsbytet visar hur många saker och situationer är här; jag har aldrig varit den som lagar mat själv och jag visste inte alls hur man skötte en budget för ett helt hushåll. Ändå fick jag den här uppgiften, och det ser ut att fungera ganska bra. Jag har också fått en bättre relation med ungdomarna efter att jag slutade på dag skolan och endast är i deras hem. Nu är jag en del av familjen, och inte den där galna svenskan som springer efter dem och tvingar in dem i klassrummet.
Studierna fortsätter, och sedan november har vi gått igenom två andra studieperioder. Vi har läst om krig och varför vissa har rätten till att döda och andra inte, om fattigdom västvärldens roll i Afrika. Allt är spännande, och man blir aldrig mätt på all information. Kanske frustrerad när man inser hur världen faktiskt ser ut och känslan av att vara väldigt liten i detta opåverkbara samhälle där allt styr av oöverkomliga högre makter är påtagligt. Varför gör ingen något? Kan jag göra något? Många gånger när vi studerar känns det som om vi bär på en hemlighet som ingen annan vet om. För det vi läser om är inte det vi ser i mainstream media, så hur kan andra ha en aning om vad som pågår? Så vad vi kan göra är att föra vidare budskapet, hur stora och övermäktiga dessa problem än kan kännas.
Många gånger under den här perioden har jag varit på väg att packa väskan, lämna allt och bara åka hem. Men varje gång är det något som har stoppat mig, och jag är fortfarande här. En vecka i december åkte vi alla hem till våra nära och kära för att fira jul, och jag tog tåget upp till min familj i Luleå. Efter ett par dagar ville jag tillbaka. Att sitta hemma på soffan var inte längre något för mig, även om det var väldigt mysigt att vara tillsammans med min familj igen. Men jag kände behovet av att röra på mig, att ta mig vidare.
Det var liksom en vändning att få känna den känslan. Att det som jag tidigare kallade hem inte var mitt hem längre, och det som jag tidigare ville fly från var det jag saknade. Idag när allt blir svårt vill jag inte fly, bara ha utrymmet för att kunna ta ett steg tillbaka och få ett annat perspektiv på saker och ting.
Vi har ännu inte fått reda på våra projekt eller länder som vi kan välja att ansöka till, utan det får vi först veta i slutet av denna månad. Men att inte ha det klara målet framför sig gör att det känns som om man mest flyter omkring. Man arbetar och studerar konstant, men för vad? I förrgår kom en kille från sitt projekt i Angola tillbaka till Lindersvold, och det var som en lättnad att kunna se att det faktiskt är verkligt. Vi kommer att ta oss ut och göra skillnad, inte bara läsa om alla problem som måste lösas.
Efter nyårsskiftet har vi tagit del av ett stort event; New Years Concert i Köpenhamn. Musiker från hela världen kom för att ge oss en fantastisk föreställning med slaginstrument från deras länder. Före konserten blev vi alla DI’s bjudna på kinesisk restaurang mitt inne i Köpenhamn. Det kändes märkligt men underbart att alla klev ur sina arbetskläder för en kväll och blev riktigt uppassade. Det behövde vi.
De senaste månaderna i bilder tagna av olika personer.
Jag jobbar nu heltid som matmor på care home. Det betyder att jag skriver matlistor, handlar in och lagar maten tillsammans med ungdomarna som bor där. Denna lite lätt impulsiva arbetsbytet visar hur många saker och situationer är här; jag har aldrig varit den som lagar mat själv och jag visste inte alls hur man skötte en budget för ett helt hushåll. Ändå fick jag den här uppgiften, och det ser ut att fungera ganska bra. Jag har också fått en bättre relation med ungdomarna efter att jag slutade på dag skolan och endast är i deras hem. Nu är jag en del av familjen, och inte den där galna svenskan som springer efter dem och tvingar in dem i klassrummet.
Studierna fortsätter, och sedan november har vi gått igenom två andra studieperioder. Vi har läst om krig och varför vissa har rätten till att döda och andra inte, om fattigdom västvärldens roll i Afrika. Allt är spännande, och man blir aldrig mätt på all information. Kanske frustrerad när man inser hur världen faktiskt ser ut och känslan av att vara väldigt liten i detta opåverkbara samhälle där allt styr av oöverkomliga högre makter är påtagligt. Varför gör ingen något? Kan jag göra något? Många gånger när vi studerar känns det som om vi bär på en hemlighet som ingen annan vet om. För det vi läser om är inte det vi ser i mainstream media, så hur kan andra ha en aning om vad som pågår? Så vad vi kan göra är att föra vidare budskapet, hur stora och övermäktiga dessa problem än kan kännas.
Många gånger under den här perioden har jag varit på väg att packa väskan, lämna allt och bara åka hem. Men varje gång är det något som har stoppat mig, och jag är fortfarande här. En vecka i december åkte vi alla hem till våra nära och kära för att fira jul, och jag tog tåget upp till min familj i Luleå. Efter ett par dagar ville jag tillbaka. Att sitta hemma på soffan var inte längre något för mig, även om det var väldigt mysigt att vara tillsammans med min familj igen. Men jag kände behovet av att röra på mig, att ta mig vidare.
Det var liksom en vändning att få känna den känslan. Att det som jag tidigare kallade hem inte var mitt hem längre, och det som jag tidigare ville fly från var det jag saknade. Idag när allt blir svårt vill jag inte fly, bara ha utrymmet för att kunna ta ett steg tillbaka och få ett annat perspektiv på saker och ting.
Vi har ännu inte fått reda på våra projekt eller länder som vi kan välja att ansöka till, utan det får vi först veta i slutet av denna månad. Men att inte ha det klara målet framför sig gör att det känns som om man mest flyter omkring. Man arbetar och studerar konstant, men för vad? I förrgår kom en kille från sitt projekt i Angola tillbaka till Lindersvold, och det var som en lättnad att kunna se att det faktiskt är verkligt. Vi kommer att ta oss ut och göra skillnad, inte bara läsa om alla problem som måste lösas.
Efter nyårsskiftet har vi tagit del av ett stort event; New Years Concert i Köpenhamn. Musiker från hela världen kom för att ge oss en fantastisk föreställning med slaginstrument från deras länder. Före konserten blev vi alla DI’s bjudna på kinesisk restaurang mitt inne i Köpenhamn. Det kändes märkligt men underbart att alla klev ur sina arbetskläder för en kväll och blev riktigt uppassade. Det behövde vi.
De senaste månaderna i bilder tagna av olika personer.
I December hade vi en mysig studiehelg i Boserup där vi diskuterade viktiga men tunga ämnen som Israel och Palestinakonflikten, Islamofobi och krig. Vi fick också besök av MAD project som ledde en diskussion och presentation och Israel och Palestina.
I Januari sa vi hejdå till Toshiki som blev färdig med sitt program efter att ha lett ett projekt i Malawi. Han åkte hem till Japan, och vi hoppas på att mötas igen!
Under vår studiehelg i Januari bjöd vi, August Team 2012, på en teaterföreställning om fattigdom. Lärare och DI's från de olika skolorna var inbjudna, och trots tidsbristen till förberedelser så blev det en lyckad kväll.
1 Februari åkte alla DI's från Lindersvold till Köpenhamn för att ta del av New Years Concert och restaurangbesök.
I onsdags, 6 Februari, hälsade vi Februari Team 2013 välkomna med en fest. God mat, lekar och visa ord från nu något erfarna DI's här på skolan gav dem en god start på deras program.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar